Det är inte lätt att ändra på gamla vanor. Det är inte heller lätt att ändra ingrodda och mossiga värderingar. I de två meningarna hittar vi nog mycket av de utmaningar som världen står inför. Vi måste nog starta där.

Som vanligt tycker jag att det är enklast, och ärligast för den delen, att börja med mig själv eftersom jag tror att många är som jag.

För att kunna gå vidare och göra skillnad måste jag göra upp med mitt förflutna och bakgrunden till mina fördomar. Under 80- och 90-talen var i ärlighetens namn miljö inte så sexigt.

Biodynamiskt var för mig som mat, fast lite tristare och tråkigare. Den köpte man helst i grönsaksaffären som visserligen hade godare besprutad mat, men på något sätt luktade alternativ livsstil.

Miljöpartiet var på många sätt ett extremistparti om än med en god avsikt. Det var inte den skäggige Birger Schlaug man hade som förebild i tidiga tonåren. Jag minns hur jag tyckte det var synd när jag läste att man inte klappar händerna på deras stämma, folk kan få ont i öronen. De var ju visionärer i viktiga frågor och det var synd att de var så töntiga.

Färgerna gick i brunt, som i grönbrunt, gulbrunt och beigebrunt. Som andra färger, men liksom brunare.

Det var naturnissarna mot etablissemanget. Utrotning mot utveckling. Kapitalism mot idealism. Plakat, demonstrationer och toviga frisyrer.

Det var förmodligen inte så här det var. Men det är den känsla jag har kvar och de fördomar jag bär med mig. Det är det som räknas när jag rensar ur i garderoben för att gå kunna gå vidare och få till en förändring.